Hur kan en ung pojke (tillåtas) dö med ett oxhjärta, ett hjärta dubbelt så stort som ett normalt, efter ett tungt missbruk av anabola steroider? En ursinnig undersökning av de obskyra steroiderna.
”Jag hade i början av nittiotalet inlett ett samarbete med Hinden/Länna-Ateljéerna ute i Länna industriområde strax söder om Stockholm. Här fanns min gamla kompis Kalle Boman som drev rörelsen tillsammans med Anna Sohlman. Här fanns också Kalles son Tomas, han var ateljéernas huvudfotograf. Man spelade in reklamfilm, mycket för den norska marknaden. Man spelade in Marie-Louise Bergenstråhles (Ekmans) filmer, man understödde Roy Anderssons arbete. Kontoret låg på Humlegårdsgatan, ett stenkast från Östermalmstorg. Allt var ett kreativt centrum. Kalle var dess dynamo. Den rörliga bilden var ett forskningsredskap. Nyfikenhet, lust och glädje och ett passionerat samhällsengagemang präglade kontor och ateljé. Det var en stor glädje för mig att bli en del av detta kreativa centrum vid denna tid i mitt skapande liv. Nu lämnade jag celluloiden och gick över till videotekniken. Nu tog jag också för första gången steget in framför kameran som filmens Berättare, det var Annas idé. Tomas blev nu min fotograf. Härmed inleddes ett lyckligt samarbete som pågått sedan dess och kommit att fördjupas genom åren genom att vi började klippa tillsammans en bit in på tvåtusentalet. Tomas har från då kommit att betyda mycket för filmernas utformning.”
”Vi värmde upp oss med att filma med min gamla latinlärare, vän och mentor Gunnar Wiman. Gunnar skulle lånas ut av Skolöverstyrelsen och SIDA till Botswana i södra Afrika för att organisera landets skolväsende. Jag befarade att han skulle supa ner sig i Afrika och aldrig återkomma. Vi beslöt att filma hans pedagogiska testamente. Tomas fotograferade.”
”Sedan jag blivit klar med den omfattande researchen till filmen om doping startade vi inspelningarna av den 1993. Sällan har en inspelning lett till en sådan desillusion. Utgångspunkten var Kalles och mitt passionerade idrottsintresse. Nu jävlar skulle vi avslöja och rensa upp! Långsamt men säkert gick det upp för oss att idrottsrörelsen var helt ointresserad av att göra upp med dopingen, att för mycket pengar stod på spel för att man på allvar skulle vilja ta itu med problemet, att den så kallade kampen mot doping var ett spel för galleriet. Till yttermera visso visade det sig att dopingen i själva verket i högre grad än ett idrottsproblem var ett allvarligt samhällsproblem, med många likheter med knarket och på vilket inga seriösa lösningar finns. Ridå.”
