Filmen är en berättelse om renässansmänniskan och språkgeniet Pentti Saarikoski, en av Nordens främsta poeter genom tiderna, som brände sitt ljus i båda ändar och dog 1983, endast fyrtiosex år gammal, efter ett herkuliskt livsverk.
”Jag började inspelningarna brådstörtat, mer eller mindre samtidigt med jätteprojektet Skogskyrkogården. Det blev tvunget eftersom Mia Berner, Penttis änka, låtit mig förstå att hennes tid var utmätt. Jag ville att hon skulle vara filmens Vergilius, vägvisare. Så blev det också bokstavligt, eftersom filmens röda tråd är hennes och min resa till Penttis grav hos munkarna i Valamo i nordöstra Finland. Vi spelade in och färdigställde filmen parallellt med de mödosamma inspelningarna på Skogskyrkogården. Jag hann visa den färdiga filmen för Mia innan hon dog.
Claes Anderssons medverkan i filmen innebar att han kom att på ett mycket fint sätt musikaliskt medverka i alla tre filmerna från Skogskyrkogården.”
”Ingen ville att jag skulle göra den här filmen om den för länge sedan döde poeten. Finansieringen gick till så att den makalöse Janne Lundberg gjorde ett förhandsköp för SVT och att Henning gick in i produktionen och räddade den. Och det gjorde han trots att han innerst inne inte delade min entusiasm för Pentti. Heders!
Varför var jag så besatt av att återuppväcka den döde Pentti? För att jag uppfattar honom som en själsfrände? För att han påminner mig om Gunnar?”
