Syskonen Wallin, Kalle, Gunnar, Mia bor i sitt barndomshem i Slite på Gotland. De är i åttioåren. Kalle har varit på sjön hela livet, som sjöman och fiskare. Gunnar har jobbat i ortens stora cementfabrik. Mia har skött hemmet. Deras berättelse om sitt strävsamma och långa liv formar sig till en bild av ett svunnet Sverige och till en skildring av tidens gång. Ulf von Strauss debutfilm blev en omedelbar klassiker, på samma gång nyskapande och arvtagare i filmhistorien. Den har visats om och om igen i SVT under decenniernas gång.
”Den här filmen var mitt universitet. Varmt tack till Ulf Berggren! Varmt tack till Roland Lundin!
Jag fann min stil och min drivkraft med en gång. Med stil menar jag att låta ämnet bestämma rytmen och formen. Med drivkraft menar jag att mitt stora intresse koncentreras till första ledet i ordet dokumentärfilm – dokument. Dokument från vår tid till dem som kommer efter oss. Vi lade ned oerhörda ansträngningar på utformningen. Det är nog förklaringen till att den bara blir bättre och bättre ju längre tiden går, eftersom deras berättelse om sina liv är så stark och blir än mer exotisk och fantastisk för vart år som går, de börjar ju i artonhundratalet.”
”Redan här inledde Björn Arvas och jag ett mycket fint samarbete. Han har för mig fungerat som en engagerad bokförläggare på ett bokförlag i bästa fall kan fungera för en författare, skulle jag tro. Han har varit projektledare på åtskilliga av mina filmer. Jag har diskuterat så gott som alla mina filmer med honom, även de som kommit till utan att hans avdelning på SVT, Dokumentär, varit inblandad i produktionen. Han har avvisat eller fått mig att avstå från säkert lika många projekt som de vi genomfört. Sedan han gick i pension från SVT har jag kallat in honom som osvikligt ”kallt öga” vid klippningen.
Lägg märke till de två ljussättningarna. När originalljussättningen skulle göras 1974, skedde det på film, celluloid, på Sveriges Radios labb på Sandhamnsgatan på Gärdet, mitt emot Kampementsbadet.
Den fina ljussättaren Bruno Rådström (han var också en fin fotograf, han hade vid den här tiden bland annat varit B-foto på ”Kvarteret Korpen”) och jag kämpade som besatta för att få till den fulländade lyster jag var ute efter. Vi körde filmen scen för scen, den gick till labbet för framkallning, vi körde igen och igen, lite mer rött, lite mindre grönt. Sådär höll vi på i flera veckor, var det en månad?, innan vi blev nöjda. Inför en reprisvisning i SVT trettio år efter premiären fick jag tillstånd att göra en ny ljussättning av den gamla filmen, som blivit black. Nu digitalt. Det tog Björn Westergård en dag. Resultat: bättre än originalet.”
