Maria Jansson är en mästerfrisör, lärare i yrket på en gymnasieskola i Tyresö. Varannan månad reser hon till Åkersvängen, ett hem för utvecklingsstörda norr om Mariehamn, på Åland, där hon växte upp. Hon reser för att klippa sin bror och hans kamrater på hemmet. Filmen skildrar ett sådant tillfälle.
”När jag läste på universitetet på sextiotalet jobbade jag extra som vakare på ett hem för utvecklingsstörda, Carlslund i Upplands-Väsby, idag flyktingmottagning, tror jag. Jag blev starkt berörd, gripen av många älskansvärda varelser där. För livet har jag så småningom kommit att inse. Det var en annan tid då. Man såg på de utvecklingsstörda som idioter. Många i personalen var inskränkta och elaka, kallade dem också så. Jag flydde. Flera gånger under mina filmande decennier har jag försökt, men inte lyckats, hitta filmiska uttryck för den utvecklingsstörda världen.
Vem är mest utvecklingsstörd, kan man fråga sig – den som har nära till sina känslor eller den som har långt till dem. Här har jag i alla fall lyckats åstadkomma en humanistisk appell i form av en liten bagatell, en pärla, tycker jag. En ögonblicksbild ur livet. Inget mer. Inget mindre. En lyrisk impression om alla människors lika värde. Idag på förekommen anledning, skulle man kunna säga. Nu sagt. Det tog tre år att få filmen klar. Det tog lika lång tid att få den i televisionen. Konstigt.”
