Gunnar Wiman talar om skolan. Om undervisning och organisation, om vetande och lärande. Om kunskap och vad skolan ska vara till för. Allt ifrågasätts, inget tas för givet.
”Gunnar var min lärare i latin och litteratur på gymnasiet. Senare kom han att arbeta som skolledare och slutligen som avdelningsdirektör på dåvarande SÖ, Skolöverstyrelsen. Gunnar var min vän och mentor, mina barns ”reservfarfar” (pappa hade dött när vår första dotter bara var ettochetthalvt år gammal).
Filmen har en underlig tillkomst. I slutet av åttiotalet lånades Gunnar, som erfaren pedagog och mästerlig organisatör, ut av SÖ och SIDA till Botswana i södra Afrika för att bidra till att bygga upp landets skolväsende. Jag befarade att han skulle komma att supa ned sig och aldrig återvända. Gunnar själv insåg risken. Vi beslöt att spela in hans pedagogiska testamente. Enkelt men alltigenom professionellt, i ett antal tablåer. Kalle Boman och Anna Sohlman ställde upp med personal och teknik. Kalles son Tomas blev filmens fotograf. Här inleddes vårt fina samarbete. När inspelningarna var genomförda lade vi materialet åt sidan, utan att riktigt veta vad vi skulle göra med det. Andra inspelningar trängde på.
Gunnar överlevde Afrika, men när han drunknat i Dominikanska Republiken 1999 förträngde jag det inspelade materialet. När Tomas och jag skulle börja ta itu med allt vi spelat in på Skogskyrkogården, det bör ha varit 2007, visste vi att vi stod inför en gigantisk uppgift, materialet närmade sig hundra timmar. Vi bestämde oss för att värma upp med Gunnarmaterialet och plockade fram det ur hyllorna. Så kom filmen till. Närmare tjugo år efter att den spelats in. Den fick sin premiär på Zita inför en fullsatt salong av vänner och kollegor till Gunnar, den finns hos FilmCentrum, den har aldrig visats på SVT.”
