Den bästa tiden, våra bästa år – när är det? I maj 1984 började Ulf von Strauss filma med äldsta dottern My och några av hennes kamrater på dagis. Tanken var att han skulle dyka upp med kameran då och då under skolgång och yrkesliv tills de var i hans egen ålder vid denna tid, mitt i livet. Kanske skulle de då ha barn i dagisåldern. Det skulle helt enkelt handla om tidens gång och språng. Det mest triviala, det mest gåtfullt ogripbara.
Nu, 2014, har det gått trettio år. Några av dem har verkligen egna barn som är i den ålder de själva var när inspelningarna startade. Ulf von Strauss konstaterar häpet att deras första halva av livet har varit hans andra. Han summerar förundrat: Alla dessa dagar, alla dessa ögonblick, som kom och gick, inte visste jag att det var livet.
”Tricket med Djurgårdsfärjan 2 lyckades! Jag fick en respit under omvägen, tid för reflektion. Jag hade hållit på i trettio år med filmen, som haft arbetsnamnet 2014. När nu detta år, som ju lät som science fiction då jag startade inspelningarna 1984, stod för dörren, fick jag kramp. Det väldiga filmmaterialet tornade upp sig. Hur skulle jag få ihop allt? Jag tänkte fel. Jag blev anspråksfull bara för att jag hade hållit på så länge, filmat så mycket. På samma sätt som när jag rest till fjärran länder i andra världsdelar: om man rest så långt, gjort så stora uppoffringar och ansträngningar, kan man väl inte nöja sig med att filma bara det man vet att man behöver, då måste man väl filma mer, mer, mer. Så fort som jag gav upp pretentionerna släppte allt motstånd. Allt föll på plats på ett naturligt vis och Tomas och jag kunde i klippbordet åstadkomma en anspråkslös, häpen förundran över hur fort livet går. Inte mer med det.”
